Ny inspiration och reflektion varje vecka!

Arkiv för Inspiration & utmaningar Kategorin

Var finns en clown

business clown”Det här med att vi blir avbrutna så ofta, kan vi inte signalera tydligt när det är OK att störa eller inte?” Jag står i ett stort konferensrum på högsta våningsplanet i en byggnad nära havet i Karlskrona. Där är visserligen allt nära havet. Tidigare inrymde hela våningsplanet ett bibliotek, tills det ansågs omodernt med böcker. På fikarasten stryker jag avundsjukt fingrarna längs med bokryggarna och önskar att några av dem kunde följa med mig hem. ”Vi kan väl sätta upp röda eller gröna lappar som visar att vi är upptagna?” Diskussionen kring de största tidstjuvarna fortsätter intensivt efter rasten. Jag berättar om ett företag som testat allt och till slut köpte in röda och gröna kepsar till alla på företaget. ”Det fungerade inte heller.” tillägger jag snabbt och beskriver hur komiskt det såg ut när alla satt där i sina kepsar. Här måste vi tänka ännu klokare när vi ska förbättra den psykosociala arbetsmiljön och minska stressen. En kvinna i den stora gruppen räcker myndigt upp handen och säger. ”Jag vet ett tydligt sätt att visa att man inte vill bli avbruten av någon.”

jonas på besökDen här veckan började som vanligt på kontoret i Stockholm innan jag reste iväg för att utbilda i vackra Karlskrona. På kontoret mötte jag mina kära kollegor, Janne, Monica och Sara, och vi fick också besök av Jonas Leksell, min kollega från TV-serien Tidsjakten. ”Ni har ett jättefint kontor här och inte ett papper någonstans.” säger Jonas roat och stryker med handen över skrivborden. ”Men blir ni inte störda av varandra när alla är inne på kontoret samtidigt? Kommer du ihåg när vi började jobba vår första dag i det öppna kontorslandskapet på produktionsbolaget Titan?” Jonas vänder sig till mig och höjer på ögonbrynen.

Jodå, jag minns. Vi hade fått skrivborden bredvid varandra och Jonas hann inte mer än att sätta sig ner innan jag frågade om han ville ha hjälp med sina Outlook-inställningar. Han svarade ”Hej och Nej” i samma mening. Jag ryckte glatt på axlarna och fortsatte vant att ta bort alla onödiga avbrott och aviseringar i min egen Outlook. Jonas sneglade nyfiket på vad jag höll på med och när jag var klar, viftade han mot sin egen dator. ”Jag ångrar mig. Kan du göra det där du gjorde på den här maskinen också?” För mig var det win-win. Om jag fick bort Jonas pling och plång på datorn skulle det bli lättare även för mig att koncentrera mig. Nästa steg var att prata med hela teamet om att inte ha smartphones som ligger och surrar och durrar på skrivbordet.

IMG_0046Under min resa till Karlskrona satt jag och funderade igen på hur jag bäst skulle hjälpa de olika avdelningarna med deras tidstjuvar. På morgonen möttes jag av en energisk kvinna i en vacker blå klänning. ”Välkommen! Nu ska vi högst upp!” sa hon och marscherade sedan i rask takt uppför de många trappstegen. Redan på plan 2 hade jag gett upp tanken på att konversera med henne och sög istället girigt in allt syre jag kunde hitta i de anrika trapporna. Jag var glad och lättad när vi äntligen kom längst upp och tänkte att ”nu stannar jag här”. Kvinnan vände sig glatt till mig och sa ”Fikat kommer vi att ta längst ner på markplan och lunchen ska vi ta borta vid muséet. Det blir en härlig promenad i solen.”

”Det här med alla avbrott, kan vi inte bara göra som min mamma brukade göra?” Den sista kursgruppen för veckan vände sig nyfiket till kvinnan som räckt upp handen. ”En dag när vi var ute och körde bil och jag och mina tonårssyskon bråkade, slet mamma fram en clownnäsa ur handväskan och satte den på näsan. – Nu har jag fått nog av er och alla andra. Jag behöver lugn och ro och tills jag har fått det, så har jag den här på mig.” Kvinnan berättade hur pinsamt de hade tyckt att det var att deras mamma körde runt i stan med en clownnäsa på sig. De blev snabbt tysta och sedan lite fnittriga. Det såg ju ändå rätt roligt ut. ”Det var inte sista gången hon hade den på sig. Ibland hade hon den när hon kom hem från jobbet och då visste vi att vi skulle hålla oss lugna. För henne var det ett enkelt sätt att säga – Jag behöver eget utrymme en stund. Min mamma jobbade på dagis och hade väl hittat clownnäsan där. Hon hade den alltid i sin handväska och när hon dog fick jag ärva den.”

IMG_0047Jag brukar alltid säga att de bästa effektivitetstipsen har jag fått av mina deltagare. Så också i Karlskrona. Jag fick mycket frisk luft och motion, välsmakande mat och goda samtal bjöd deltagarna också på. På vägen hem funderade jag över kvinnan och hennes mamma. Tänk om vi alla skulle behöva ha en clownnäsa i väskan som vi snabbt kunde ta fram för att visa att vi behöver lite lugn och ro? Tänk om en clownnäsa skulle göra att vi fick humorn tillbaka och därmed en välbehövlig distans till det stora allvar vi tar oss själva på när vi hamnar i alltför stressade situationer. När vi rusar iväg i vår vardag utan att hinna stanna upp och tänka efter. Det vore onekligen en rolig och tydlig signal och säkerligen effektivare än röda och gröna kepsar.

Önskar dig en tydlig helg

Petra Brask

“Isn’t it rich? Isn’t it queer? Losing my timing this late in my career
And where are the clowns? Quick, send in the clowns
Don’t bother
They’re here”

Stephen Sondheim

Vem är den viktigaste personen i rummet?

Stockholm”Vem är den viktigaste personen här? Vem är din chef? Gå till spegeln och fråga din chef vilka mål du har? Vad vill du ha mer av och vad vill du ha mindre av i ditt liv?” Den äldre mannen på scenen pratar till oss 500 i publiken som att vi alla var där ensamma med honom. Han har lika vitt hår som jultomten och utstrålar värme men också skärpa. ”De flesta människor har inte tänkt igenom sina mål, varken på jobbet eller hemma. Tänk dig att någon ber dig hämta en portfölj med en miljon kronor. Du får dem. De är dina och de finns någonstans i Stockholm. Men du tar inte reda på adressen. Du åker runt planlöst i Stockholm i flera år och hoppas att någon ska stå där en dag mitt på gatan och vinka och räcka fram miljonen.” Skratten dånar i lokalen. Effektivitetsgurun Brian Tracy fortsätter allvarligt. ”De flesta människor vet inte vart de ska och ändå är de missnöjda.”

Den här veckan har jag, utöver en mellanladning i Sundsvall och två föreläsningar i Solna och Älvsjö, varit på Berns två gånger. Ena gången för att utbilda och andra gången för att utbildas. Det var med stor förväntan som jag och min kollega, Monica, promenerade längs med Nybrokajen bort mot Berns för att få en heldags utbildning med effektivitetsgurun Brian Tracy. På köpet fick vi också lyssna på Microsofts Sales Manager, Pontus Haglund och Kevin Scott från LinkedIn. Men det var förstås Brian som briljerade.books

Det stod inget om hans ålder, men man får anta att den är ansenlig, när man läser om vad han gjort. Han har utbildat på över 1.000 företag, talat till över 5 miljoner människor på 5.000 seminarier i 67 länder världen över. Han har studerat, forskat och skrivit i 30 år inom ämnen som ekonomi, historia, affärsstrategi och psykologi. Han har 66 bästsäljande böcker som översatts till 42 språk. Och trots att Pontus Haglund på Microsoft delade med sig av många boktips, gjorde han fadäsen att inte nämna en enda av Brians böcker. Något som han fick äta upp så fort Brian tog till orda.

Herr Tracy använde inte en enda powerpoint-bild utan hade istället sett till att vi satt med varsin bok där vi fick anteckna hans viktigaste lärdomar på sidor som hade förskriven text och bara lämnat små luckor för nyckelorden. Det var ungefär som att lösa korsord. I pauserna fann jag mig fylla i sidorna i förväg, för att försöka lista ut nyckelorden redan innan Brian sagt dem och jag var inte ensam om att göra det. Fascinerat såg jag hur han fått oss alla engagerade i hans kunskapsområde. Om någon missade något nyckelord höll vi upp böckerna till varandra och hjälpte tyst till att fylla i de värdefulla orden. Där satt slipade företagsledare, chefer och beslutsfattare, men han fick oss alla att bete oss som skolelever där vi andäktigt tog till oss hans expertis.

Det som fascinerade mig mest var just avsnittet som handlade om mål och att vi missar att verkligen detaljerat formulera och fokusera på våra mål. Därför delar jag med mig av en förvånansvärt enkel övning här:

  1. Bestäm dig för vad du vill uppnå.
  2. Skriv ner det tydligt och specifikt.
  3. Bestäm en sluttid för när du ska ha uppnått det. Sätt upp delmål med sluttider om det är ett stort mål som sträcker sig över längre tid.
  4. Gör en lista med allt du kan komma på att du kan göra för att nå ditt mål.
  5. Organisera sedan listan; a) Vad är första steget? b) Prioritera listan. Vad är mer viktigt, vad är mindre viktigt?
  6. Sätt igång genast med första steget för att nå ditt mål, vad det än är.

Gör en lista på 10 mål som du skulle vilja uppnå inom det närmaste året.

  1. ______________________
  2. ______________________
  3. ______________________
  4. ______________________
  5. ______________________
  6. ______________________
  7. ______________________
  8. ______________________
  9. ______________________
  10. ______________________

 

Tänk dig att du skulle kunna nå ett mål på din lista inom 24 timmar. Vilket mål skulle göra den största förändringen till det bättre i ditt liv då?

_______________________________________________________________________________

Brian Tracy

Bestäm dig redan innan för att du aldrig kommer att ge upp oavsett vad som händer. Bara genom att ha satt ett mål och bestämt dig så får du energi. Det ger din hjärna något positivt att fokusera på. Men tänk om du inte når ditt mål? Även den frågan har Brian Tracy svaret på. ”Javisst, men tänk om du når det? Då har det inte kostat dig någonting. Fråga din chef i spegeln vad han eller hon skulle tycka om det?”

Önskar dig en målinriktad vecka och helg

Petra Brask

 

”You can’t build a reputation on what you’re going to do.”
Henry Ford

 

Bara gör’t!

interruptingtitanicmoment”Det som toppar listan över era tidstjuvar är att ni upplever er bli ofta avbrutna.” Deltagarna mumlar unisont och instämmande. Så är det säger de och ryser. De vill inte ha en höst till där frustrationen över att aldrig få komma till avslut, för att det alltid dyker upp nya saker, dominerar. De är solbrända om kinderna efter att ha cyklat runt Ven hela dagen innan. Solen lyser upp hela det knökfulla konferensrummet och vi har fönster och dörrar öppet för att få tvärdrag och svalkande luft. ”Men det är inte den enda tidstjuven ni har.” fortsätter jag pedagogiskt och hinner inte ens avsluta meningen när en fågel flyger in genom altandörren och fångar allas uppmärksamhet.

Semesterbilderna på sociala medier börjar bli allt färre och det känns som att vi är många som kommit igång och börjat jobba nu. I Sverige i alla fall. I resten av Europa får många av mina deltagare autosvar på sina epostmeddelanden som säger att det är ”business as usual” först i mitten av september igen. Jag tänker tillbaka på senaste veckan och kan bara konstatera att alla sysslor inomhus har jag gjort med stort motstånd. Min själ har längtat ut till kvällssolen och min hjärna har fått påminna mig om att det bara tar några minuter att plocka ur diskmaskinen. Det har också varit klurigt för både mig och deltagarna att hålla ångan uppe i konferensrummen. Då har jag ändå föreläst på kickoffer, som kloka beställare valt att lägga på de mest vackra platser runtom i Sverige. Har du till exempel inte varit på Ven så kan jag varmt rekommendera det. De deltagare som inte hade kommit igång med träningen efter semestern, fick en härlig kick när de cyklade runt hela ön i det fina vädret.

”Jag undrar om det finns någon metod för att komma igång och göra saker som man gärna förhalar?” En av deltagarna ställer frågan som många undrar över när vi diskuterar förhalningsbeteende som ofta är en stor tidstjuv. ”När man ska komma igång att träna kan man använda sig av 5-minutersmetoden. Man tänker innan träningen att man bara behöver springa i fem minuter och sedan när man väl är där ute i spåret, så blir det längre. Tricket är ju att komma iväg och att komma igång. Kan man använda en liknande metod när det är en uppgift som är svår, tråkig eller omständlig?” Jag lyser upp och säger att det är en idé som fungerar väldigt bra. Det finns t o m en liknande metod som heter Pomodoro-metoden, som har fem grundsteg;

  1. Bestäm vilken uppgift du ska göra (och sätt dig på en plats där du får jobba ostört).
  2. Sätt en timer på 25 minuter (en s k pomodoro-cykel).
  3. Fokusera på endast den uppgiften tills tiden är ute.
  4. Ta en paus på 5 minuter och sätt sedan timern på 25 minuter igen (steg 2), eller
  5. Om fyra pomodoro-cykler passerat tar du en längre paus på ca 15–20 minuter.

En del av mina deltagare brukar också göra en markering vid varje paus för att lättare kunna följa upp hur lång tid uppgiften tar. Att göra en tydlig markering ger också en känsla av att ha nått ett delmål. I pauserna brukar de passa på att hämta kaffe eller te och sträcka på sig.

Pomodoro är italienska för tomat och det var just en tomatformad kökstimer som metodens utvecklare, Francesco Cirillo, använde sig av för att hålla koll på tiden. Numera finns en timer på din smartphone eller ett antal appar som kan hjälpa dig, t ex TimeBoxing eller varför inte prova Pomodoros egen app, Pomodoro Timer.

Att mäta tiden på hur lång tid en uppgift egentligen tar är ett knep som har räddat många av mina deltagare från att fastna i förhalningsbeteenden. Jag hade bland annat en deltagare som varje vecka skulle räkna en handkassa som fanns på arbetsplatsen. När jag träffade henne första gången hade hon skjutit upp att göra det i flera månader och hade ett riktigt dåligt samvete. Bara hon sa ”handkassan” så förvreds hennes ansikte som att hon stoppat in en riktigt sur godisbit i munnen. Hon berättade att hon tänkte på det i princip varje dag, men kom också på tusen anledningar till varför hon inte ”hann med” att göra det. ”Du förstår, Petra, en dag stod jag till och med och putsade fönster på jobbet och då ska du veta hur mycket jag avskyr att putsa fönster och det är inte ens mitt jobb att göra det på vår arbetsplats. Men allt var bättre än att räkna handkassan, för det är så tråkigt och tar ju evigheter. ”Jag gav henne tipset att räkna handkassan när hon kom tillbaka till jobbet och samtidigt kontrollera hur lång tid det faktiskt tar. Kunde inte låta bli att fnissa förtjust när jag kom ut och skulle coacha henne individuellt. På anslagstavlan mittemot hennes skrivbord satt en stor lapp. ”Det tar 12 minuter att räkna handkassan!”

I konferensrummet på Ven hade vi hunnit börja jobba med gruppens tidstjuvar när en fågel bestämde sig för att flyga in i just vårt konferensrum. Problem uppstod när hen skulle flyga ut igen och snurrade in sig i gardinen och landade i fönstret. En av deltagarna kom framspringandes med sin sjal i högsta hugg. Hon kastade den raskt över pippin och lyfte sedan lugnt ut den genom altandörren. När hon tog bort sjalen satt den där och plirade överraskat med ögonen och lyfte sedan glatt mot skyn igen. Kvinnan gick lugnt och satte sig. När vi brast ut i en spontan applåd över hennes kloka och snabba agerande, sa hon förklarande. ”Jag har jobbat på Macdonald’s…”

Oavsett vilken metod du har för att lyckas, som du lärt dig den hårda vägen eller genom andras goda exempel, så kan jag varmt rekommendera metoden att ta tid på saker. Jag menar inte att du ska bli någon irriterande tidsstudieperson, som klockar allt och alla i din omgivning. Men när din hjärna försöker lura dig och påstå att det tar för lång tid att rensa upp mejlen efter semestern eller att städa hemma, plocka ur diskmaskinen. Utmana då den tanken med att kolla hur lång tid det faktiskt tar. För tänk om det bara tar tre minuter att plocka ur diskmaskinen. Tre minuter. Då kan du lika gärna göra det med en gång. Bara gör’t.

Önskar dig en effektiv vecka

Petra Brask

 “Procrastinate now, don’t put it off.”
― Ellen DeGeneres

 

Mjukstart?

After-VacationYrvaket vaknar jag av ett konstigt ljud. Det är inte min man som snarkar, konstaterar jag, samtidigt som min hand för säkerhets skull redan har puttat till honom. Sätter mig upp i sängen för att finna den rätta källan till oljudet och hittar till slut telefonen. Har jag verkligen ställt larmet på den? Är det redan måndag och jobbarvecka? Väckarklockan lyser 07.00. Men den säger också att det bara är söndag. Pekfingret har i ren självbevarelsedrift fipplat med telefonen så att den slutat låta. Någon säger ”Hallå?!” Jag trycker försiktigt luren mot örat och svarar hest. ”Hallå?” Inser snart att det här är samtalet som jag bävat för hela sommaren.

Det är med blandade känslor som mina deltagare kommer släntrande in till jobbet igen. Några undrar vad de heter och vad de jobbar med? Andra tittar förtvivlade på sina att göra-listor och undrar hur de någonsin kunde tycka att det var en rimlig lista att börja hösten med? Vissa kommer inte in alls. De tröttnade på julivädret och jobbade istället. När nu augustisolen sluter dem i sin varma famn skrattar de hela vägen till stranden och gör käcka beach-incheckningar på Facebook. För säkerhets skull använder de Instagram och Twitter också, så att vi inte missar deras fantastiska semesterplanering à la SMHI. Men jag är inte bitter…

Min första arbetsdag börjar med ett kundmöte, som kunden valt att lägga i Stallmästaregårdens gröna trädgård med utsikt över den vackra Brunnsviken. Jag är tacksam att ha min kära kollega, Monica, med mig som redan mjukstartat en vecka tidigare. Hennes hjärna är som vanligt skärpt och alert samtidigt som min hjärna febrilt försöker hänga med. Kunden börjar med att glatt recitera stress- och arbetsmiljöforskaren Dan Hanssons tips om hur man mjukstartar efter semestern. Stolt harklar han sig och läser tipsen som han printat ut från Text-TV;

Så överlever du att börja jobba igen:

  • Var förlåtande mot dig själv om du är lite trögstartad – det är naturligt.
  • Fundera på hur du kan förlänga känslan av semester.
  • Om du mår bättre av det, kolla mejlen och rensa innan du börjar jobba igen. ”Att komma tillbaka till 5000 mejl kan vara riktigt stressande”.
  • Börja jobba på en onsdag så att det är kort till helgen, eller jobba deltid första veckan om det är möjligt.
  • Fundera på nästa ledighet om det ger dig energi.
  • Känner du riktig ångest, fundera på vad det beror på och om du kan åtgärda det eller om du kanske behöver byta jobb.

Efter det mjukstartande mötet åker Monica och jag in till vårt nya fina kontor på Wallingatan i Stockholm. Färgen har knappt hunnit torka på väggarna och den nya röda kaffemaskinen står i givakt för att servera oss kaffe, med den enda utmaningen att ingen har inhandlat kaffe. Nästan lika snabbt som Harry Potter förflyttar sig med flampulver tar vi oss till Kungsgatan och förväntar oss att George Clooney själv ska stå där och sälja dyrbara Nespresso-kapslar till oss. Men George är inte hemma, eller så är det just det han är. Personalen behandlar oss som stjärnor och lockar oss att prova det mesta i kaffeväg. Koffein-stinna tar vi oss tillbaka till kontoret med raska steg.

Det är skönt med semester, reflekterar jag, men oj vad det är underbart att vara tillbaka på jobbet igen. Den här sommaren var tuff, en av de tuffare i mitt liv. Min älskade gamla pappa har varit svårt sjuk och mina bröder och våra familjer har turats om att sitta vid sjuksängen. Hela sommaren har känts som en sträckbänk mellan liv och död. In och ut på sjukhus, in och ut på vårdhem och så hem. Pappa ville bara vara hemma. Där var det lugnt och tryggt. Och så i söndags kom samtalet från min bror att pappa tagit sitt sista andetag. Då tänker jag att jag borde vara beredd på det. Att sorgen på något vis ska vara hanterad under sommaren. Min bror och jag delar upp listan med släktingar och vänner som ska informeras och jag tycker att jag är samlad när jag ringer det första samtalet. När pappas syster svarar i andra änden, kommer gråten. Och den är långt ifrån samlad.

Min pappa var ”old school” eller ”hård men rättvis”. Han har drivit igenom stora hjälpprojekt utomlands och många gånger i farliga miljöer. När han och mamma väl flyttade hem till Sverige igen förstod han inte varför vi klagar så mycket här. ”Sverige är ett underbart vackert land med så mycket som fungerar.” När han skulle ta sig an projektet att bygga en stugby på Ölands Djurpark hade en av hantverkarna råkat tappa sina verktyg i lejongården. Pappa gick lugnt in och hämtade dom. Föreståndarinnan kom springande oerhört upprörd och skrek ”Du är inte klok! De kunde ha ätit upp dig!” Pappa snäste ”Lejon äter inte va’ skit som helst.” Men även den tuffaste lejontämjaren hade sina mjuka sidor. I sina ensamma stunder läste han dikter av Dan Andersson.

I våras var jag ute på föreläsningsturné tillsammans med en mycket klok Chefspsykolog på SOS International, Ingrid Almgren Sjölander. Hon visade bland annat en bild på något som såg ut som två volymknappar, med graderingen 0 -10. Den ena stod det ”stressnivå” på och den andra ”acceptansnivå”. Hon menade på att vi aldrig kommer att kunna sänka stressnivån i vårt liv till noll. Det kanske inte ens är önskvärt. Men ju svårare saker som pågår i livet samtidigt desto viktigare är det att skruva upp volymen för vår acceptans. Acceptera att vi inte orkar lika mycket som vanligt. Vara extra förlåtande även när det blir fel. Tänk om vår största kravställare och kritiker är vi själva? Vad skulle hända om vi så här i början på hösten skulle vara lite mildare i vår inre dialog? Tänk om det skulle bli precis den mjukstart vi behöver? Till och med el-motorer har en krets för mjukstart för att de inte ska dra extremt mycket energi i början och för att de inte ska gå sönder och brinna upp.

Önskar dig en mjuk höststart

Petra Brask

Jag väntar vid min stockeld medan timmarna skrida,
medan stjärnorna vandra och nätterna gå.
Jag väntar på en kvinna från färdvägar vida –
den käraste, den käraste med ögon blå.

Dan Andersson, (1888-1920)

Jagad av outtalade förväntningar?

Baby Making Funny Face”Det rådde en djup koncentration i den stora konferenssalen. Stämningen var så tät att du kunde ta på den. Trots mängden deltagare, satt var och en som i en egen bubbla, som om de var högt uppe på ett berg där ingen kunde störa. När de tittade upp från dokumentet de skrev på och såg ut över salen, var det som att de såg en helt annan utsikt långt borta. Jag njöt. Och andades lugnt och långsamt. Ovillig att störa eller bryta de dimmor av livsbejakelse som svepte in över mina deltagare. En näsduk åkte fram. Någon suckade djupt. Till slut landade de med sin närvaro i samma rum igen och log nästan generat mot varandra.

GarderobsrensningDen här veckan har jag haft tät kontakt med Ann-Margreth som nu gått loss riktigt ordentligt på sina garderober därhemma. Se bildbevis. Hon har gått ifrån en riktig rå ångest över att skiljas från gamla klädtrasor, till att nöjt fira och tycka att det var himla härligt att hon fick hjälp att komma igång att rensa. Tack underbara fina Ann-Margreth för att du delar med dig och inspirerar oss alla! Hoppas du firar dina framgångar ordentligt den här helgen.

Det är ju som gjort för oss alla att fira när det nu är ”Alla hjärtans dag” – en högtid för att hylla de som står oss närmast. I början opponerade jag mig mot denna högtid då jag tyckte det var en starkt kommersialiserad tradition som hade sina rötter i några hysteriska tonårstjejer i USA. Handlar det inte egentligen om marknadskrafter som vill få oss att köpa hjärtan till höger och vänster för att rädda upp hela tappet av försäljning efter julrean? ”If you can’t beat them, join them.” säger min dotter glatt när hennes bror kommer hem efter en tröttsam bussresa där samtliga ungdomar använt hela sin lungförmåga till att göra sin stämma hörd i det väldigt lilla utrymmet. ”Om alla skriker, så skriker jag med.” förklarar hon pedagogiskt och lägger tröstande armen om sin lillebror, medan jag gick och hämtade en smärtstillande Ipren.

Jag insåg att det är vad jag gjort med Alla hjärtans dag. Jag har inte bara accepterat att den finns utan också dykt rakt in i det smetiga budskapet och hittat en mening. För visst är det väl en mening med att ha en högtid som inte för en gångs skull firar en kille som heter Jesus och hans familj? En högtid som firar våra egna nära och kära, de som lever här på jorden, som är av kött och blod och står ut där varje dag i livet bredvid oss. Men precis som vid alla högtider, så skapar det förväntningar. Och när vi har outtalade förväntningar kan det skapa oroliga tankar som stressar oss.

Det var just dessa förväntningar som jag bad mina deltagare att tydliggöra för sig själva. Mitt under själva kursdagen fick de generöst med reflektionstid för att fundera över livet. Under tystnad fick de svara på frågor som; Vilka förväntningar har du på dig själv i jobbet? Vilka förväntningar tror du att din chef har på dig? Vilka förväntningar har dina kollegor på dig? Vilka har du på dem? När de sedan bytte sida på dokumentet fick de svara på frågor om förväntningarna därhemma. Vilka förväntningar tror du att din familj har på dig? Vad förväntar du dig av din partner?

När jag träffade min man efter att ha varit skild en tid måste jag erkänna att jag var grymt sugen på romantik och allt som hette alla hjärtans dag. Men av någon anledning ville jag inte erkänna detta för min alldeles nya partner. Jag fick intrycket av att han tillhörde skaran som tyckte att det här var en hysteriskt pådyvlad högtid, styrd av marknadskrafter. Därför låtsades jag som att den inte betydde särskilt mycket för mig heller, i ett ögonblick av längtan att göra om mig för att passa honom bättre. Men vi bokade ändå in ett restaurangbesök tillsammans för den goda saken i att ändå få träffas när man är nyförälskad. Det var mitt startskott att leva ut min längtan efter att verkligen dyka in i hjärtan-industrin. Bortglömd var all tanke på att upprätthålla en cool attityd till dagen. Istället köpte jag sliskigt söta kort och skrev sirliga kärleksord. Hittade t o m en bok där jag fick hjälprader för att få ur mig hur mycket jag älskade min splitternya man. Kort sagt; jag gick ”All In”.

Utan tanke på att jag kunde skrämma bort min nye beundrare för all framtid la jag på restaurangen fram det ena kärleksbudskapet efter det andra. Efter en stund började min date skruva på sig. Hans blick mätte upp avståndet till utgången och i pannan rann små svettpärlor. Mitt hjärta stannade i bröstet, när jag insåg att jag kanske ”gått in för temat lite väl mycket eller i alla fall väl tidigt”. Men då lutade han sig fram och sa ”Jag har med en present till dig också men den ligger i bilen.” Jag pustade ut och började fantisera om vilken svulstig present som kunde vänta.

Det där med förväntningar är lurigt. Vi kan absolut ställa höga förväntningar på varandra och önska mycket. Men min erfarenhet är ändå att det inte finns någon som ställer högre förväntningar på dig än vad du själv gör. Mina deltagare brukar få i hemläxa att stämma av förväntningarna på jobbet och därhemma. De kommer alltid tillbaka lika lättade, glada över att höra att de infriar människors förväntningar och mer därtill. En kvinna kom lättad tillbaka efter att ha stämt av förväntningarna med sina barn. Den femårige sonen hade då förklarat ”Jag förväntar mig att du ska vara en glad mamma. Och att du ska säga till innan du blir arg.”

Alla hjärtans dagDet tror jag att min man också hade önskat när han väl öppnade bagageluckan på bilen och pustade fram något om att ”Den här skulle passa en nyskild kvinna som nyss flyttat…” medan han släpade fram sin alla hjärtans dag present… En strykbräda… Jag log stelt och sa ”Tack, men en så’n har jag redan.” Min man såg förskräckt ut och sa ”Typiskt! Jamen, då kan jag byta ut den mot en brandsläckare, för det har du väl ingen?” Jag vägrade svara på hans telefonsamtal i tre dagar. Tänk om jag hade förstått vikten av att vara tydlig med mina förväntningar? Men om jag säger så här, numera har budskapet gått fram.

Önskar dig en förväntansfull alla hjärtans-helg

Petra Brask

”Hight achievement always takes place in the framework of hight expectation”
Jack Kinder

Sida 1 av 512345

Petra Brasks fredagsblogg

Här bloggar jag varje fredag och delar med mig av tankar och reflektioner kring mitt liv som effektivitetskonsult. - Petra Brask

Kontakt

Petra Brask
VD och Senior Effektivitetskonsult
info@petrabrask.se
www.petrabrask.se
@PetraBrask