Ny inspiration och reflektion varje vecka!

Arkiv för Effektiva team Kategorin

Ledarskapsbikt

Flygplanets fönsterruta känns kall mot pannan när jag tankfullt lutar mig mot den och sneglar ut över de sockervaddsmjuka molnen. Mina tankar är kvar på Mossbylunds konferensgård vid det mäktiga havet, 1,5 mil väster om Ystad. Jag saknar redan de människor jag träffat för första gången i mitt liv. På mindre än en vecka har de kommit mig så nära att det känns som om vi delat en livstid. Min uppgift var att utvärdera kursledarnas kvalitet inför ett potentiellt samarbete och jag skulle bara delta litegrann. Därför var jag så aningslös inför vad som skulle hända mig.

”Vad gjorde ni egentligen på den där ledarskapskursen, mamma?”  Det har gått några dagar sedan jag kom hem och min dotter sitter i soffan med huvudet på sned och ögon som sveper fundersamt över mitt ansikte. ”Du är annorlunda.” Jag ler och frågar om hon menar annorlunda bra eller annorlunda dåligt. Hon tar ett djupt andetag och känner in. ”Du är gladare och har mer energi. Fast det har du ju alltid. Men nu är det på ett lugnare sätt.”

Hur reagerar du när du är ny i en grupp? Hur bekväm känner du dig? Vilka funderingar och kanske fördomar har du om de du möter?

Det och mer om gruppers utveckling skulle jag få uppleva och lära mig när min taxi stannade utanför den skånska kursgården i måndags efter en högst förvirrande taxifärd ifrån Sturups flygplats. Ibland kan jag häpna över en del taxichaufförers avsaknad av lokalsinne.

Under fem dagar skulle jag få en tydlig karta över gruppers utveckling från ineffektiva till högpresterande team, men jag skulle också hitta hem i mig själv.

Vi var åtta förväntansfulla ledare från organisationer och företag runtom i Sverige. Tre män och fem kvinnor. Våra kursledare heter Måns Lindblom och Gudbjörg Petursdottir (ja, hon är från Island). De andra deltagarna var ännu så länge namnlösa och okända för mig. Jag visste bara att de två erfarna kursledarna var psykologer i grunden och att de såg ut att vara kompetenta nog att kunna hantera en världskatastrof. Något som kändes väldigt tryggt under veckans övningar och prövningar.

Under kvällen på dag ett hade jag ett trevligt samtal med två av de andra deltagarna och vi konstaterade att vi redan fått lära oss så mycket. Vi förstod gruppers utvecklingsstadier och vilka viktiga faktorer som behövs för att skapa effektiva team med människor som får utrymme att visa sin talang. ”Men jag hoppas det blir lite intensivare känslomässigt. Jag har kollegor som gått den här utbildningen och gråtit hela veckan. Men så kände inte jag idag.” säger en mörkhårig kvinna med ett samlat ansiktsuttryck. Gråtit?! Varför skulle vi göra det? Jag tänker att det är nog ingen fara för min del, jag är ju mest här som observatör.

Nästa dag inleddes med tester och gruppövningar där vi fick utvärdera varandra. Alla höll fortfarande en god min även om vi kämpade med siffror och konsten att ge feedback utifrån de första intryck vi fått av varandra. Det är inte helt lätt att sitta framför en ny bekantskap och uttala dig om ifall du upplever att de vill kontrollera andra eller inte, om du känner att de inkluderar dig och är öppna i sin kommunikation. Vi hade fortfarande ingen aning om att det här bara var början.

På onsdagen var vi en trygg och glad grupp som slappnat av inför varandra. Då började prövningarna. Nu skulle vi härdas och testa våra gränser. Övningarna kändes plötsligt inte lika bekväma längre. Vi fick uttrycka våra största rädslor. ”Vad ljuger du om inför dig själv?” Jag fick en klump i halsen, när en man i gruppen sa. ”Jag ljuger ibland inför mig själv om att jag kan mer än jag egentligen kan. Jag undrar när omvärlden ska se att jag är en bluff.” Kvinnan till vänster om honom sa ”Tack.” och rörd fortsatte hon. ”Jag ljuger ibland inför mig själv om att jag är bättre än alla andra.” När turen kom till mig ville jag bara säga. ”Jag vet inte, jag kan inte komma på något.” Och precis då sa kursledarna. ”Om du nu känner att du inte kan komma på något, så ber vi dig att söka extra noga efter svaren i dig själv. Fortsätt övningen.” Det var allt som behövdes. Och vilken befrielse. Att sitta där framför främlingar som du känner dig trygg med och få erkänna dina ofullkomligheter som den självklaraste sak i världen.

Du som läser kanske undrar vad det här är för kurs egentligen? Påminner det inte lite om pyjamaskurserna på 70-talet? Du kanske fnyser och tänker. ”Det där är inget för mig.” Jag kanske hade gjort likadant om någon hade berättat det för mig.

Det ultimata testet på vår effektivitet i gruppen och ökade ledarkunskaper märktes i slutövningen under fredagen. Vi fick i uppgift att välja den bäst lämpade ledaren för vår grupp. Vi visste inte då att även efter en så kunskapsfylld vecka, så lyckas bara 20% av grupperna att utse en ledare inom den utsatta tiden. Vi fick 30 minuter på oss. Tänk om vi inte skulle lyckas?

Jag kommer inte ihåg när jag senast skrattade så mycket samtidigt som jag fällde tårar. Varje dag innehöll reflektion, motion, teori och övningar. Varje minut knöt kursledarna banden tätare mellan oss medlemmar i gruppen. Till slut satt vi där och hade delat varandras livshistorier. Och det var längesen det kändes så självklart, skönt och enkelt att vara människa.

Det var smärtsamt att lämna mina nya vänner på fredag eftermiddag och samtidigt längtade jag så det gjorde ont efter att komma hem till min viktigaste grupp, mina älskade barn och man.

Varmt tack till kursledare och deltagare för en betydelsefull vecka. Jag önskar jag fått den här kunskapen för länge sedan. Tack min vän Anna, som redan gått den här kursen, för dina coachande sms under veckan. Tack vare oss alla fick min familj hem en lite annorlunda, lugnare och gladare mamma.

Önskar dig en hel helg

Petra Brask

”Att våga erkänna sina brister inför andra är stort, men att erkänna dem inför sig själv är större.”
Johan Wiklund (1962 – )

I Vilken fas befinner du dig?

Petra, jag har ett mål i år att känna mig delaktig i den här arbetsgruppen. Att känna att jag bidrar. Det går åt ofantligt mycket energi till att fundera på om jag verkligen gör ett bra jobb.” Mannen jag coachar är i medelåldern och en typisk mellanchef som fått barn sent i livet. Hans beskrivning av sin arbetsgrupp och deras mödosamma process griper tag i mitt hjärta och påminner mig om det tuffa arbetsklimat som kan finnas på vissa arbetsplatser.

En grupps effektivitet och välmående har ett samband med dess mognadsgrad. Nya grupper är ineffektiva i sitt startskede, vilket hänger ihop med de känslor deltagarna i gruppen har och ger uttryck för i sitt beteende mot varandra. Detta innebär att gruppens energi fokuseras på frågor som rör medlemskapet i gruppen mer än på de faktiska arbetsuppgifterna.

Kan det vara så att när vi respekterar varandra och bidrar med lika delar så utvecklar ett team sin fulla potential? Vilka faser (fasor?) behöver vi gå igenom för att komma dit?

FIRO
Under Koreakriget fick en amerikansk psykolog vid namn Will Schutz ett uppdrag av den amerikanska marinen. Varje krigsfartyg hade en egen stridsledningscentral. Varje tjänst på varje fartyg var kompetensmässigt identiskt tillsatt. Teoretiskt hade de olika fartygens centraler alltså förutsättningen att fungera lika. Men så var det inte. Vissa centraler fungerade alldeles utmärkt medan andra inte fungerade alls.

Wills studier av grupperna ledde till att han några år senare presenterade en teori som beskriver och förklarar de olika faser en grupp genomgår under sin utveckling.Teorin, som heter Fundamental Interpersonal Relations Orientation förkortas FIRO, har blivit en av de viktigaste teorierna kring gruppers utveckling.

Under ett liv ingår du i många olika grupper, i familjen, på jobbet, på din fritid och då kan du säkert känna igen dig i följande faser:

1. Tillhöra-fasen

Alla har vi varit varit medlemmar i en ny grupp. Vi är avvaktande, söker mål, struktur och spelregler, känner nyfikenhet och förväntan. Vi vill anpassa oss till rätt nivå i gruppen. Vad är det då som får oss att bete oss så här? Behovet vi alla har av att känna att vi är duktiga, kompetenta människor som aktivt bidrar i gruppen. Behovet av att bli omtyckt, uppskattad och bekräftad. Och rädslan för att inte bli det…

2. Rollsökningsfasen

När gruppen lämnar den artigt försiktiga Tillhöra-fasen och via Gemyt-fasen utvecklas vidare, kommer den in i den fas som är jobbig och besvärlig. Fasen där de inofficiella rollerna skall besättas.

Det som märks tydligt i rollsökningsfasen är kampen om att få makt. Eller – för en del – kampen för att slippa få makten. Grupper i den här fasen är otrygga. De litar inte på varandra. Man gläds åt andras misstag och påpekar dem så ofta man får tillfälle. För att stärka sin egen position. Man försöker hitta ”den skyldige” och kan använda timmar till detta.

”Jag skulle önska att min åsikt var OK även om den är annorlunda än de andras. Förstår du vad jag menar? Jag vill inte att det ska bli tyst runt konferensbordet, när jag säger något. Att de andra ska titta på varandra och le. Jag märker det, jag känner att de gör det. Jag vill bara att det ska vara OK att få tycka något annat ibland. Är det så fel? Mellanchefen har sjunkit ihop i en hopplöshet i sin arbetsstol och tittar ömsom på mig och mest rakt fram, som för att kontrollera sina känslor. Han harklar sig. Ofta. Ögonen är blanka och en del av mig önskar att hans kollegor såg honom nu.

Syndabocken

Ibland händer det märkliga att grupper i rollsökningsfasen plötsligt enas. De har identifierat Syndabocken…

Syndabocken kan vara en sak. Ett tekniskt system som inte fungerar. Men ibland blir det en person. Med syndabockens hjälp köper gruppen sig fri från skuld. Det var inte gruppens fel att alla mådde så dåligt! Det var ”syndbockens” fel.

Redan i bibeln beskrivs hur judarna vid religiösa ceremonier gjorde sig kvitt alla synder genom att lägga handen på en get och sedan störta den utför ett stup.

Alla gruppers rollsökningsupplevelser är tack och lov inte så starka. Feedback är ett viktigt och effektivt verktyg att ta sig ur den här fasen. Syftet är att hjälpa andra människor att växa. Bli duktigare, mer kompetenta och tryggare.

Idyllfasen

Efter rollsökningsfasen kommer en vilopaus – Idyllfasen. Eufori och brist på kritiskt granskande av egna prestationer och idéer tillsammans med ”vi-känslan” – är det mest utmärkande för denna fas.

3. Samhörighetsfasen

Det är i samhörighetsfasen vi finner de effektivaste teamen. Det är först där de ord vi helst vill känna i våra arbetsgrupper blir verklighet. Ord som Trygghet, Respekt och Öppenhet.

Detta är gruppens mest högpresterande fas. Här läggs den mesta energin på sak- och uppgiftsrelaterade frågor. Till skillnad från rollsökningsgruppen som hela tiden upplever sig som underbemannad, råder här ett lugn. Rollfördelningen är färdig. Alla informella roller är tillsatta. Deltagarna är nöjda med sina roller och känner sig respekterade. Oavsett arbetsuppgifter så vet och känner gruppen att alla är viktiga och behövs för att de skall uppnå målet. Man är beredd att avsätta den tid som krävs i viktiga frågor, för att skapa delaktighet.

Det kan vara värt att fundera på i vilka olika grupper och faser du befinner dig och hur det påverkar dig och deltagarna i gruppen? Varje gång en medlem byts ut och en ny kommer till, börjar gruppen om i första fasen. Precis som vid en skilsmässa. När du så småningom går in i en ny relation, så hamnar du i förälskelsefasen igen och får börja om. Förhoppningsvis lär vi oss något på varje resa.

Jag har lärt mig mycket den här veckan när jag har rest och utbildat i Dubai och Finland, från en kultur till en annan. Kontrasterna har varit stora och jag kan inte sticka under stol med att jag nu längtar hem till min grupp, till min familj och inte minst till min sköna säng (varför är alltid sängen hemma bäst?).

Önskar dig en harmonisk helg,

Petra

”Den som vill ha en felfri vän förblir ensam.”
Danskt ordspråk

Petra Brasks fredagsblogg

Här bloggar jag varje fredag och delar med mig av tankar och reflektioner kring mitt liv som effektivitetskonsult. - Petra Brask

Kontakt

Petra Brask
VD och Senior Effektivitetskonsult
info@petrabrask.se
www.petrabrask.se
@PetraBrask