Ny inspiration och reflektion varje vecka!

Arkiv för Balans i livet Kategorin

När allt faller på plats

renarDen där känslan av att falla, när allt går som i slow motion. Det är lunchtid och jag är på väg till taxin efter att ha avslutat några dagars uppdrag i London. I ena stunden ser jag hur människor rastar sina hundar i Hyde Park på andra sidan gatan, i nästa sekund har jag snubblat på något och flyger fram i luften. Jag har väskor i båda händerna och min första instinkt är att inte släppa dem. Någonstans i fallet ändrar jag mig och hinner få fram höger hand för att ta emot mitt oundvikliga fall mot de obevekligt hårda gatustenarna. Höger arm tar första stöten och jag känner att armbågen pressas in mot kroppen och som i en rekyl slår höger tinning rakt i gatan och sedan ser jag bara stjärnor. ”Jäklar, inte huvudet, farligt.” hinner jag tänka. Men föga anade jag att mitt liv inte skulle hänga på min huvudskada, utan på något helt annat.

Det är så konstigt hur allting bara ordnar sig och faller på plats när man är nödd och tvungen. Jag möter ofta människor som är stressade över sin roll på företaget och i privatlivet. De inger en känsla av att allt står och faller med dem. Ni vet den där känslan av att vara oumbärlig, som jag tror vi alla kan uppleva någon gång. Uppstressade deltagare kan sitta och jaga runt mejl med en frenesi likt en toppatlet och maniskt mumla ”Jag måste hinna få iväg… Det här projektet hänger på… Du vet, om jag inte… då kommer allt att rasa…” Många tar sig inte ens tid att tänka färdigt tanken på vad som skulle hända om de inte svarar på alla mejl inom en timme, om de inte får iväg den där rapporten, om de inte får till århundradets julfirande eller den coolaste nyårsfesten. Om de blir sjuka så jobbar de ändå och fixar allt på hemmaplan, för herregud, hur skulle det annars gå?

När vi är stressade tänker vi inte alltid särskilt rationellt. Kroppen reagerar som att du är utsatt för fara. Din insats blir på liv och död. Det är ett fantastiskt system vi har i kroppen. Det fungerar utomordentligt väl, när du verkligen är utsatt för fara. Men om den fara du stirrar i vitögat inte är en kraftigt uppretad tiger, en lastbil som är på väg att köra över dig eller en ilsken partner (vet inte vad du anser vara värst), utan en liten rektangulär sak på ca 12 centimeters höjd och 6 cm bredd, som ligger och surrar. Då kan det vara dags att stanna upp och ifrågasätta varför ditt system går på högvarv egentligen? Hur stor är faran? Vad är det värsta som kan hända?

Vid mitt fall utanför Hyde Park trodde jag att det värsta som kunde hända var en allvarlig hjärnskakning och två veckors ordinerad vila. Men jag insåg förvånad att mina kollegor hanterade mitt arbete alldeles utmärkt utan mig. Jag var på inget sätt oumbärlig och det var en fantastiskt skön känsla. Mitt mörbultade huvud och ansikte tog en och en halv vecka på sig att läka och sedan gick den värsta blånaden att sminka över.

Trots glädjen över att kunna börja jobba igen var tröttheten överhängande. Varje dag kändes som att släpa på ett ankare. Jag fick ta i från tårna för att klara av det som normalt går lättare. Behövde jag mer vila? Hade jag fått någon slags smyginfluensa? Efter ytterligare några veckor med resor kors och tvärs i Sverige och ett stopp till i London, så bad jag mina kära kollegor om hjälp att boka om i kalendern för att få ett par dagars vila.

Kvällen innan jag skulle börja jobba igen, var jag på föräldramöte på sonens nya skola. Kände mig mycket piggare, men hann bara sitta med på mötet i tio minuter innan jag fick skynda ut med handen över munnen. Alldeles kallsvettig föll jag ihop vid bilen och kom inte längre. I höger sida skar en värk som jag var övertygad om skulle ha ihjäl mig. Med darrande fingrar får jag fram mobilen och ringer min man. Jag tjuter i luren att han ska hämta hem mig. Min rådige man är snabbt på plats och kör mig direkt till akuten.

Väl inne på sjukhuset imponerar vården med sin handlingskraft. Det visade sig att under mitt fall i London hade min njure blivit skadad och en blödning hade uppstått. Blodet hade så småningom börjat koagulera och satte igen blodkärlen, vilket resulterade i en njurinfarkt. En tredjedel av min högra njure dog av syrebrist och det innebär förstås en hel del smärta. Efter en vecka på sjukhus konstaterade man att inga andra organ var i fara och lyckades via kärloperation få bukt med blodpropparna i njuren. Min åkomma är så ovanlig att jag går under namnet ”Njuren” på Södersjukhuset i Stockholm. Jag kommer att få gå på blodförtunnande i ett halvår och får låta bli att flyga under några månader.

”Vilken otur!” är väl den vanligaste kommentaren jag har fått. Men jag känner bara en stor tacksamhet. Är så tacksam för läkare och sjukvårdare som lyckades rädda resten av min njure, tacksam för mina vänner och kollegor, Monica och Janne, som löste allt till det bästa för våra kunder och uppdrag. Tacksam för underbara kunder som är så förstående för allt som hänt. Tacksam för familj och vänner som visar så mycket omtanke och kärlek i de svåraste av stunder. Extra tacksam för min svägerska Dina som arbetar som intensivvårdssköterska på SöS och var med mig både före och efter den tuffa operationen. Tacksam för min man som är vårdkunnig och kan ge sprutor så att jag kunde komma hem från SöS tidigare. Tacksam för att jag lever och har fått en ny chans till ett mer hälsosamt liv.

När jag ligger där inne på SöS och är alldeles blek och glåmig, rufsig i håret och med landstingets oformliga vita skjorta på mig, så säger läkaren ”Du behöver börja röra på dig. Gå till dagrummet och tillbaka, det är en lagom promenad för dig.” De sjuttio meterna till dagrummet känns som tre mil efter en vecka i sjuksäng. Jag sjunker darrigt ner i en fåtölj framför Tvn och laddar för att ta mig tillbaka igen. När jag sitter där, ser jag en dam som stirrar på mig. Jag tittar bort. Efter ett tag ser jag hur hon reser sig och börjar hovra runt mig. Det händer att jag blir igenkänd från TV-programmet ”Tidsjakten”, men jag tänker att i detta tillstånd kan väl ändå inte en människa känna igen mig? ”Hoppas inte.” tänker jag tyst för mig själv. Damen sätter sig plötsligt framför mig och lutar sig framåt och säger med stark Karlshamnsdialekt. ”Ursäkta, men VAR har jag sett dig förut?!!”. Jag sväljer stoltheten och ska just till att svara, när hon utbrister. ”NU vet jag! Du jobbar på ICA i Nynäshamn, va?!”

Bloggen är tillbaka i mitten av januari 2015. Önskar dig en livsbejakande Jul och ett hälsosamt Nytt År

Petra Brask

”Kom ihåg att vi människor är sköra varelser. Så njut av livet medan du kan och lita på att allt faller på plats.”

 

Lean versus Luther

lean-on-meDet är inte svårt att hitta människor som jobbar hårt och mycket. I mitt arbete träffar jag dagligen deltagare som sliter vid tangenterna på datorn, som om de vore bonden bakom oxen och plogen på 1800-talet. Vi skickar iväg mail, skriver rapporter och upplever kanske att vi får mycket gjort. Men frågan är om vi gör rätt saker? Finns det ett nedärvt Lutherskt ok som gör att vi inte bara tuggar i oss utan att sålla, utan även vill visa omvärlden hur duktigt vi gör det? Även på fritiden tycks det leva ett duktighetskomplex där den som trycker in flest aktiviteter, träning och intressen vinner. Kommer vi vakna upp en dag och undra vart tog livet vägen?

Vi behöver ställa Lean mot Luther. Vi har fortfarande för mycket Luther-kultur i Sverige. En vilja av att känna oss duktiga för att vi har gjort något. ”Se här, nu har jag bockat av fem punkter på min lista.” Lean handlar om att ifrågasätta varför du har de punkterna på din lista överhuvudtaget?! Det handlar om att förenkla, förädla, förbättra, men det handlar också om att tillföra värde. Vad är viktigt?

Lean började utvecklas när Japan skulle återuppbyggas efter andra världskriget. På grund av små ekonomiska möjligheter och brist på råmaterial utvecklades ett mycket processfokuserat och resurssnålt arbetssätt. Konceptet har sedan spridits från den traditionella industriproduktionen till andra områden. Överallt där det finns slöseri med resurser kan valda delar av Lean tillämpas. Det finns kritiker som säger att det gått troll i konceptet och att det bara är floskler som används i tid och otid. De ironiserar över att ”vissa verkar tro att bara vi inför Lean, så löser vi världsproblemen”.

Niklas Modig och Pär Åhlströms bok ”Vad är Lean”  beskriver Lean-termer och metoder föredömligt pedagogiskt och inspirerande både för nybörjare och erfarna. Eva Jarlsdotters bok ”Från frustration till flow med lean@home” beskriver på ett klokt och inlevelsefullt sätt hur du kan använda dessa metoder hemma.

När vi tar med oss Lean-verktygen hem, så har ”tjatet” plötsligt utgått och vardagspusslet har blivit en Japansk produktionsfilosofi, d v s statusen har höjts avsevärt. Men hur översätter man Leans 7 grundpelare till hemmet då?lean

Flöde – d v s allt som hinner uppstå från det att ett behov uppstår till dess att det är tillgodosett. Se över de flöden som finns i hemmet t ex från det att en tröja läggs i tvätten till dess att den ligger ren i garderoben igen. Vilka flöden kan förenklas?

Kaizen – d v s ständiga förbättringar som egentligen handlar om att se problem som möjligheter genom att jobba med fem steg;
1. Analysera nuläget
2. Beskriv önskat läge
3. Vad behöver göras?
4. Skapa nya rutiner och sätt igång
5. Följ upp och Utvärderaproblem

Muda – är japanska och betyder slöseri. Ståll frågan VARFÖR? Varför har du aldrig plats i garderoben (där många bara använder en femtedel av sina kläder)? Varför räcker inte hushållskassan och hur mycket av all mat slängs? Varför handlar man så ofta och varför är det oftast en som handlar? Ett sätt att reducera slöseriet är att ställa frågan Varför fem gånger, tills man kommer ner till den egentliga grundorsaken. Tänk dig att du är fem år, så ter det sig mycket naturligare.

Kanban – betyder signal på japanska och är helt enkelt en stor planeringstavla som ger dig full koll på vad som händer för alla familjemedlemmar, så att ni får bättre framförhållning men också kan prioritera bland alla aktiviteter.  Se till att ha en årsplan med alla viktiga händelser, födelsedagar, saker att fira, så att de inte kommer som en överraskning. Skriv upp gemensamma drömmar och mål så att ni vet vart ni är på väg. Jag vet många familjer som istället för en tavla har sin gemensamma familjeplanering på nätet, exempelvis i en Google-kalender, så att alla familjemedlemmar kan komma åt den var de än befinner sig. Det viktigaste är att ni tar för vana att stämma av planeringen tillsammans en kort stund varje vecka, för att säkerställa att all viktig information finns med.

Seiri – I Japan pratar man om 5S som ett sätt att skapa ordning och reda. Seiri – Sortera, Seiton – Strukturera, Seiso – Städa, Seiketsu – Standardiera och Shitsuke – Skapa vana. En vanlig veckostädning i hemmet helt enkelt. Bestäm en specifik veckodag när ni samlas och städar huset tillsammans. Gör checklistor på vad städningen ska innebära så att det blir lättare att fördela sysslorna. Det går snabbt och är roligare om alla hjälps åt.

mindfulHansei – är viktigast av allt om du frågar mig. Hansei betyder reflektion och det är just tid för reflektion som jag har sett försvinna ur många människors liv. Vi springer bara på. Vi behöver dagligen stanna upp och fundera över vad vi kan lära oss av det som hänt oss idag? Vad har du att vara tacksam över? Vad är du extra stolt över? Ha några avstämningsfrågor en gång per dag eller åtminstone en gång per vecka. Det är då vi upplever att vi hinner stanna upp och njuta av livet.

Muri och Mura, låter som två finska murare, men det är också japanska. Muri betyder att man inte ska överbelasta en organisation eller en individ. Är det dags att se över arbetsbelastningen i ditt hem? Vem gör vad? Skriv ner alla sysslor som görs och hur du upplever att de är fördelade. Be dina familjemedlemmar göra detsamma och diskutera med utgångspunkten hur det kan bli mer jämlikt. Mura handlar om att skapa jämnhet i flödet och förebygga arbetstoppar eller ryckighet i planeringen. I ditt hem misstänker jag att du känner igen detta vid juletid. För en del människor är det en överraskning varje år att det är så mycket som ska göras just vid jul. Hur vore det att börja i tid och se över vad som egentligen är värdefullt vid jul? När ifrågasatte du familjens julfirande senast?

Lean är inget krångligt och säkert mycket som du redan gör. Men det kan upplevas som krångligt om det ska införas av en företagsledning som inte använder sig av människorna på den arbetsplatsen och tar vara på deras kompetens och erfarenheter. Jag skulle avsky att få in en annan familjs Lean-mål i mitt hem.

Men om jag får sätta mina egna värden och göra det tillsammans med mina familjemedlemmar, där min dotter tycker det är viktigt att vi källsorterar för att jorden ska vara lika vacker när hon växer upp, eller där min son tycker att det är viktigt att vi inte grälar, för då blir han orolig och stänger in sig med sitt datorspel, eller där min man tycker det är viktigt att vi ser över tvätt- och städrutinerna, då han mår bra när det är ordning och reda eller när jag får fram hur viktigt det är att vi är en familj som har tid för varandra, reflekterar och har ett hem att blomstra i. Då slipper jag känna frustrationen över att livet inte blev som jag tänkt mig. Då mår jag istället bra och känner en tillförsikt för framtiden. Då har Lean lätt vunnit över Luther.

Önskar dig en värdefull helg

Petra Brask

”Control your own Destiny or somebody else will.”
Jack Welch

Brukar du smygjobba?

workaholic2”Vad gör du? Du är ju ledig idag!” Jag märker att jag sväljer irriterat och försöker ignorera rösten från det andra rummet för att istället fortsätta lyssna på min kollega i telefonen. ”OK, jag ska kolla på det under dagen.” hör jag mig själv säga. I samma stund ropar rösten från det andra rummet. ”Det ska du inte alls. Du är LEDIG idag!” Jag suckar och säger till min kollega i telefon att jag nog måste lägga på nu för att jag tydligen är ledig idag.” Javisst, ja, det är du ju!” utbrister hon och vi bestämmer att vi ska höras på måndag istället. Jag lägger hastigt ifrån mig telefonen och tittar mordiskt bort mot det andra rummet. ”Vad gör du nu då?!” ropar rösten igen.  På vägen till rummet där min lika ledige man befinner sig råkar jag se en spegelbild av mig själv i hallen och rycker till. Den där kvinnan ser inte ut att vara god att tas med.

”Det är härligt med så många kollegor!” tänker jag för mig själv när jag den här veckan fortsatt att spela in första avsnittet i TV-serien samt suttit på förberedelsemöten inför de kommande avsnitten. Flera hjärnor är bättre än en. Många händer får mycket gjort. Och dessutom är det ju så mycket roligare när man gör saker tillsammans. Du tycker kanske att detta är självklart. Men som egen företagare så är jag van vid att allt ansvar vilar på mina axlar och tittar därför ibland glatt förvånat upp när någon tagit reda på något, som jag trodde att jag var tvungen att fixa själv. När redaktionens effektiva assistent ordnat saker utan att jag bett om det, för att jag inte visste att jag behövde det än, så blir jag så glad och tacksam.

Lika glad som när mina kollegor från min ”vanliga värld” kommer på besök och berättar allt de nu sköter av min verksamhet, som jag inte kan göra så länge jag vickar i TV-världen. Mina kära kollegor Monica och Janne verkar klara sig alldeles utmärkt och jag njuter omåttligt av att höra om kurserna och kunderna. Den världen är så trygg och hemmavan för mig. I TV-världen är jag ständigt lite utanför min komfortzon och inte riktigt varm i kläderna än. Mina nya kollegor är dock där och peppar, stöttar och säger att jag är grymt bra. Ibland är jag kanske det också. Men mest känner jag mig som en gröngöling.

Mitt i detta nya, roliga, spännande, så är det ju förstås väldigt lätt att bli indragen i de flesta syltburkar. Det är första gången vi gör en sådan här produktion och det bygger mycket på min erfarenhet och det jag gör dagligen. Självklart är det viktigt att jag är med i många sammanhang till mina nya kollegors glädje. ”Åh, vad bra att du kan vara med på det här manusmötet också.” I detta är det förstås väldigt lätt hänt att jobba några fler timmar än jag egentligen ska. Speciellt de dagar när jag är ledig men mina kollegor jobbar ändå.

Då kan jag ibland smyga upp tidigare på morgonen och sätta mig och smygjobba i vardagsrummet. Ända tills min man vaknar och kommer på mig. Ibland sitter jag kvar en stund extra på kvällen också, fast att jag har sagt att jag ska komma hem tidigt. Och allt det där gör jag ju för att det är så himla roligt. För alla, utom för min familj. Min man tittar förvirrat på mig och mumlar ”Du lever inte som du lär. Så har du aldrig gjort förut, varför gör du det?” Jag funderar. Ja, varför gör jag det nu? Varför blir jag t o m irriterad på min man för att han påpekar det uppenbara. Vad är det som är så lockande i det nya jobbet och kollegorna?

Jag stannar upp och backar tillbaka till spegeln i hallen. Fundersamt synar jag den där kvinnan som är på väg in till rummet där familjen väntar. ”Vad är du så irriterad över?” frågar jag henne i spegelbilden. Hon rycker på axlarna och svarar undvikande. ”Vet inte.” Jag tar ett djupt andetag och frågar igen. ”Vem är du arg på egentligen?” luften går ur henne i spegeln och så kommer det uppenbara svaret.

”Varför smygjobbar du när du säger att du ska vara ledig?” frågar min man och nu märker jag att han ser lite sårad ut. Jag förstår honom. Har vi bestämt att vi ska vara lediga tillsammans så har vi. Annars kunde ju han ha planerat något annat. Jag kryper intill honom och berättar om vad hon i spegeln kom fram till. Han stönar och säger ”Ni coacher… är ett speciellt släkte. Stå i spegeln och coacha… du är bara för mycket. Inget du tänker lära ut till barnen hoppas jag?” Jag ler och tänker hur glad han ska vara att spegeln gjorde jobbet.

Hörde om en professor som intervjuat gamla äkta par som levt ”lyckliga i alla sina dagar” och tagit reda på vad de gjort för att fortsätta älska varandra passionerat. Svaret låg i att ständigt upptäcka nya sidor hos varandra, se varandra i nya situationer, göra nya saker ihop.  Tänk att det kan vara så lockande med nya projekt, nya kollegor och ny uppskattning. Så lockande att det plötsligt blir en tävlan mot familjen hemma som behandlar dig ”som vanligt”.

Nyhetens behag är en bedräglig älskarinna. För den dag du tröttnat på att smygjobba med henne så kanske dina nära och kära har tröttnat på dig.

Önskar dig en hederlig gammal helg i ny tappning

Petra Brask

”Life’s what happens when you’re busy making other plans.”newOn the Job
John Lennon

 

 

Är du tankeläsare?

Mind_Reading”Hej Älskling! Jag sitter i bilen med två kollegor, bara så att du vet att de hör dig nu på högtalartelefonen.” säger jag krystat på väg hem från inspelningsdagen. Inom mig hoppas jag nu att min man inte ska säga något ofördelaktigt. ”Hej, hej, Petras man!” säger min programledarkollega och vår redaktionsassistent glatt. Min man svarar torrt. ”Hej, hej!” sedan vänder han sig snabbt till mig ”Vart är du? Jag trodde du skulle vara hemma vid det här laget?!” morrar han högt. ”Jag försöker förgäves vända tonen och svarar glatt men bestämt ”Vi har ju hållit på att spela in idag och ikväll, det har jag ju sagt till dig!” Det blir en kort tystnad och sedan tar min man till orda igen. Mitt hopp om att han ska mumla något trevligt och sedan lägga på sjunker som en sten. Jag hör hur han tar ett djupt irriterat andetag och sedan öppnar han munnen igen. Kollegorna sitter tysta i bilen och sneglar förvånat på mig.

Den här veckan har det varit skarpt läge på inspelningsfronten. Allt vi har gjort tidigare har bara varit övning inför det här. Nu har vi börjat spela in på riktigt det första programmet i TV-serien. Jag som precis har börjat vänja mig vid att åka till samma stora kontorslandskap varje dag får nu vänja om och istället åka till olika inspelningsplatser. Men jag klagar inte. Det är vansinnigt roligt att få lära sig nya saker och det är spännande att möta nya problem och utmaningar. Parallellt med alla inspelningsdatum har jag också försökt hålla min familj och framförallt min man uppdaterad om vart jag ska befinna mig och när. Allt för att logistiken hemma ska fungera så smidigt som möjligt.  Därför blev jag extra förvånad när det visar sig att han helt missat att jag skulle spela in även kvällstid den här veckan.

”Det har du aldrig sagt!” säger han så bestämt att det skorrar i bilens högtalare. Jag vill bara protestera högljutt men svarar istället kontrollerat ”Vi kan väl prata mer om det här när jag kommer hem.” Om du tror att min man slutar där, så känner du inte min man. Han fortsätter envetet. ”Jag har fått ditt inspelningsschema och i det står det ingenting om att det ska vara några inspelningar på kvällen.”

När vi till slut lägger på så konstaterar min programledarkollega lugnt. ”Det hörs att han är gotlänning, din man.” Jag ler och svarar ”Det var observant av dig.” Inom mig börjar jag fundera över om min man har rätt att vara så upprörd att det sjunger mer än någonsin om hans gotländska. Jag menar, jag har ju berättat för barnen att jag skulle vara borta även kvällstid den här veckan. Alla i redaktionen vet ju om det. Tre-fyra vänner har också koll på det. Det kan även tänkas att jag nämnde det för min bror och hans fru som var på besök i veckan. Kan det verkligen vara så att jag berättat det här för alla utom för min viktigaste lagkamrat i hemma-teamet? Envist försöker jag hålla mig till att jag visst har sagt det. Visst sa jag det väl redan för ett par veckor sedan? Och visst står det väl klart och tydligt i inspelningsschemat jag skickade?

Ju närmare hemmet jag kommer desto mer inser jag att det nog är dags att ta mössan i handen och erkänna att jag kan ha missat att kommunicera detta så självklara, till en av dem som kanske skulle haft mest nytta av informationen. Och även om jag nu skulle ha sagt det, så har jag ju uppenbarligen inte kommunicerat det tydligt nog.

När jag väl skjutsat hem mina trevliga kollegor och till slut svänger in på garageuppfarten hemma, öppnas dörren till mitt hem, innan jag ens klivit ur bilen. Där står han. Lagkamraten. Hans blick säger mer än tusen ord. Min också.

När jag kommer fram till dörren börjar vi båda prata i munnen på varandra och våra meningar börjar med samma ord. ”Förlåt.”

Tänk att ett så litet ord på bara sex bokstäver kan göra en så stor skillnad för en lagkamrat. Jag smälter. Han fortsätter. ”Förlåt. Jag förstår att du har mycket att tänka på nu. Men jag behöver få veta att det är jag som ska sköta markservicen på kvällarna den här veckan. Det är viktigt för mig. Du vet att jag vill vara en bra bonuspappa till dina barn och se till att komma hem i god tid, när du är borta. Men då måste jag få veta hur det ligger till. Och jag är inte tankeläsare.”

”Jo, många gånger är du det.” mumlar jag skamset. ”Och det kanske är det som gör mig så bortskämd med att du alltid löser situationen innan den ens uppstår.  Men det ger mig inte rätt att vara otydlig.”

Hur duktig man än är på effektivitet, så hjälper det inte mycket om man glömmer att kommunicera med sitt team. Det är svårt att bli effektivare om den omgivning, som jag är beroende av, inte är involverad. Tänk om det är så att de som står oss närmast, de som är viktigast, är de som vi lättast tar för givet och oftast blir slarviga med? Tänk om vi är mer noga med att komma ihåg någon avlägsen släktings födelsedag på Facebook, något oviktigt mejl på jobbet, någon årsdag i bostadsrättsföreningen. Mer noga med det än med att uppmärksamma viktiga saker för våra närmaste och käraste? Bara för att de står där, dag ut och dag in, behöver det ju inte betyda att de kommer att stå där för alltid. En dag kanske vi vänder oss om. Och då har de tröttnat på att stå där. Då är det ekande tomt.  Det enda som hörs är dina egna tankar, som du är alltför trött på att läsa.

Önskar dig en tydlig och uppskattad helg

Petra Brask

“Tell me and I forget. Teach me and I remember. Involve me and I learn.”
Benjamin Franklin

Hon tackar mig – det är nästan outhärdligt

Procrastination”En stor sten har fallit från mitt hjärta. Du kommer att tappa hakan när jag berättar vad som har hänt.” säger den allvarliga kvinnan och sätter sig sakta på sin stol. Hennes rörelser är långsamma som att de fortfarande håller på att bearbeta chocken. Första gången jag träffade henne berättade hon om den vibrerande oron som aldrig ville ta slut. Med frustration och tårar i ögonen satt hon i högar av saker hon borde tagit tag i för länge sedan. Ansvar och skuld sköljde över henne som alltför höga vågor och hon såg ut att ha fått flera kallsupar. I hennes ögon skönjdes inget hopp om att kunna klara sig iland. När vi nu träffas på hennes sista steg i utbildningen lägger hon sin förvånansvärt lilla hand mot bröstkorgen och blundar när hon utbrister; ”Jag är så glad att det är över.”

Den här veckan har gjort allt den kan för att visa mig att livet minsann kan vara annorlunda än förra veckan. Jag får också passa på att tacka alla kära bloggenläsare som kom med peppande tillrop som gjorde att det känns skönt att finnas till. Solen har hjälpt till genom att skina från en klarblå himmel och påminna oss om att våren är här. Den strålade extra vackert över Siljan, vid Tällberg i Dalarna där jag undervisade en stor grupp ledare i planeringskonstens alla regler. Några av dem verkade tycka att kalendern var som en alltför trång konfirmationskostym och egentligen hade de inte tid att gå på kurs. Men när jag drog på låten ”Happy” med Pharrell Williams i högtalarna och uppmanade alla att ställa sig upp och hänga med i en inledande morgongympa, så följde de snabbt efter mina galna danssteg. Jag önskade att jag kunnat vara kvar hos dem hela veckan.

Men då hade jag missat ett annat väldigt spännande möte med en ledare som påminde mig om något som jag nästan hade glömt. Kanske kan du känna igen det? Hur ont det gör när vi håller fast vid något för glatta livet samtidigt som det tar oss bort från det glada livet. Eller när vi tror att vi är ensamma om att någonsin känna så. De där stunderna när vi försöker pressa en rund kub igenom en alltför liten och fyrkantig öppning. De där ångestfyllda dagarna när vi tror att vi inte har några andra val. Eller när vi har två alternativ men ändå väljer det sämsta.  Och så lättnaden när vi vågar släppa taget om det gamla. Lättnaden när livet öppnar sig och erbjuder en ny möjlighet som helt plötsligt känns så självklar. Och oviljan att gå tillbaka till det fyrkantiga igen.

”Jag har rensat upp allt nu. Precis som du uppmanade mig redan vid första kurstillfället, men som jag inte riktigt kunde ta till mig då.” Jag såg mig omkring i hennes arbetsrum och kunde bara konstatera att det var ljusare på något sätt. Alla dammiga högar var borta. Ytorna glänste som att någon gått fram med en trasa fylld av polermedel. Det var ett kontor som lockade till arbetslust. ”Och se här i min dator!” Stolt visade hon mappstrukturen som nu var uppdaterad så att bara årets viktigaste information var kvar på bästa platsen. Inboxen i mejlen var så gott som tom och att göra-listan var prydligt rensad och indelad i prioritetsordning. Jag vände mig mot min deltagare igen och såg hur hon andades lättare och satt med mungipor som letade sig upp längs kinderna. Sedan la hon handen på bröstkorgen igen. ”Vet du vad jag ångrar?” säger hon med eftertryck. Jag skakar tyst på huvudet. ”Jag ångrar att jag inte gjorde det här för ett år sedan. Tänk vad mycket onödigt lidande jag hade sluppit då.” hon suckar djupt och sjunker ihop. ”Hur lång tid tog det dig att rensa upp allt?” frågar jag nyfiket. ”Två dagar.” svarar hon snabbt ”Jag stängde in mig i mitt rum i två dagar och tog itu med allt. Det var så skönt! 16 timmar var allt det tog för att få en nystart igen. Varför har jag inte gjort det tidigare?!” hon riktar sin fråga rakt ut i rummet som att något osynligt väsen ska komma fram och svara henne. ”Men du, säger jag uppmuntrade, nu har du ju gjort det och det hade ju varit värre om du väntat ett år till.” Hon nickar eftertänksamt. ”Ja, så är det nog.” Sedan vänder hon sig mot mig och säger det som jag nästan redan har förstått. ”Men jag kommer inte att vara kvar här. Jag lämnar idag.”

Vi sitter båda i eftertänksam tystnad en stund och sedan frågar jag ”Vad ska du göra nu då?” Då kommer leendet snabbt tillbaka och hela hon lyser upp. ”Jag ska äntligen göra något som jag drömt om. Jag ringde några kontakter och då visade det sig att det fanns en öppning för ett jobb som jag inte trott att jag skulle kunna få.” Hon tittar på mig som att hon inte tror att det är sant. Jag ler stort från öra till öra och gratulerar henne till hennes nya framtid.

”Då har jag bara en fråga kvar. Vad gör du om du trillar tillbaka i gamla (o)vanor på nästa arbetsplats?” Jag är så inställd på att hon ska svara att hon då självklart sätter av två dagar i kalendern och ser till att rensa upp tillvaron och komma ifatt igen. Därför blir jag så paff när hon glatt säger ”Om jag trillar tillbaka i gamla hjulspår, då ringer jag Petra Brask och så får du komma och rädda mig igen.” sedan skrattar hon gott men blir snabbt allvarlig när hon fortsätter.

”Tack för att du fick mig att inse att den här situationen inte håller längre. Du fick mig att stanna upp och reflektera. Det var först då jag förstod allt i sitt sammanhang och att det här inte är rätt för mig. Jag försökte pressa en rund kub igenom ett fyrkantigt hål och det höll på att ta kål på mig.” Hon tackar mig – det känns nästan outhärdligt. Jag klandrar mig själv för att jag inte lyckades förmå henne att sätta av de där två dagarna i kalendern tidigare. Men så lyssnar jag på henne igen. ”Innan jag kastar mig in i nästa jobb ska jag njuta av några långsamma timmar. Bara ligga och höra regnet mot taket. Höra hjärtats lugna dunk. Läsa poesi och låta mig vaggas till ro.”

Tänk om en del av livet handlar om att lära sig att avsluta i tid? När självbevarelsen säger till fötterna att gå gäller det att stanna upp och lyssna. Och att sätta på sig dojorna och inte fotbojorna. Vem vet vad som väntar runt hörnet?

Önskar dig en helg i frihet

Petra Brask

“Procrastination is like a credit card: it’s a lot of fun until you get the bill.”
Christopher Parker

 

Sida 2 av 612345...Sista »

Petra Brasks fredagsblogg

Här bloggar jag varje fredag och delar med mig av tankar och reflektioner kring mitt liv som effektivitetskonsult. - Petra Brask

Kontakt

Petra Brask
VD och Senior Effektivitetskonsult
info@petrabrask.se
www.petrabrask.se
@PetraBrask