Ny inspiration och reflektion varje vecka!

Arkiv för Allt kan man inte planera Kategorin

Så perfekt och så tråkigt…

”Jag vet inte hur länge jag förhalat att boka vår semesterresa i vinter” suckar den mörkhåriga kvinnan förtvivlat och sjunker djupt ner i den kornblå konferensstolen. Hennes kollegor tittar förvånat på henne. ”Det låter ju jättekul! en ljushårig man skakar tvivlande på huvudet och tänker på sina utlägg som han inte redovisat det senaste halvåret och tycker att det ska bli så tråkigt att ta tag i. Han hade mycket hellre bokat en resa. ”Varför har du skjutit upp en så rolig uppgift?” Hon skrattar generat, men blir sammanbiten igen. ”Alltså, det kanske låter enkelt, men jag vill ju boka den perfekta semesterresan, med det finaste hotellet och det säkraste flygbolaget. Till det bästa priset! Det handlar om två av våra få semesterveckor med våra sedan länge sparade pengar. Det får inte bli fel!”

Hösten har intagit oss på fullt allvar. Vinden biter i kinderna när solen tittar bort. Händerna känns kalla och stela utan handskar. Vissa börjar se rätt trötta och glåmiga ut nu. Det som lyser upp tillvaron för somliga är väntan på den inplanerade semesterresan. När vi jobbar med planering ser jag det ena resmålet efter den andra i deltagarnas kalendrar. Det är Sydafrika, Thailand, USA och förvånansvärt många som ska till Kanarieöarna.

Vad är det som definierar en bra semesterresa? Är det avkoppling och vila, en frihet från internet och krav på att vara tillgänglig? Är det kärleken som längtar efter att blomstra efter en tuff vardag? Vilka semesterhistorier brukar du dela med dig av?

En färsk Novus-undersökning om svenskarnas resvanor visar att 32 procent av svenskarna planerar en utlandsresa i vinter och av dem har tre av tio bokat sin resa redan i augusti eller tidigare. Favoritresmålet i vinter är Gran Canaria. Näst mest bokat är Thailand, tätt följt av USA som har ökat med 50 procent. New York står för den största ökningen på 68 procent.

Undersökningen visar att semestern inte längre är en frizon från internet och sociala medier. 42% brukar vara uppkopplade på internet under utlandssemestern. Internet på resan används för att hålla koll på omvärlden genom tidningar och nyheter (24 %), kolla privata mail (24 %) och för att logga in på Facebook, Twitter och andra sociala medier (17 %).

Resor gynnar kärleken

En av tio har hittat sin nuvarande kärlek eller en tidigare partner på en resa. Av de svenskar som har ett förhållande uppger var tredje att de blir mer kärleksfulla mot sin partner när de reser tillsammans och 15 procent bråkar mindre (endast 3 procent bråkar mer).
(Undersökningen är genomförd av Novus i augusti 2011 Läs hela undersökningen >> )

Det oväntade blir en bra historia

”Hej! Vart ska du åka?” frågar den vänlige taxichauffören när jag stiger in i taxin i Lund i veckan. ”Jag önskar att jag kunde säga Bali, men jag ska bara till Sturup för vidare färd hem till Stockholm.” svarar jag hastigt.
Mannen är ung och har långt, platinablont hår i en tofs. Ögonen skrattar i backspegeln när han kör iväg. ”Har du varit på Bali?” Undrar han. Och innan jag hinner nicka ägnar han den 20 minuter långa färden åt en mycket underhållande historia om när han och hans flickvän hade varit i Indonesien och förväntat sig paradiset, det perfekta vågskvalpet och de gyllene solnedgångarna. Men icke!

”Redan tredje dagen när vi skumpade runt på en bussresa var vi rejält magsjuka båda två. På fjärde dagen rasade taket i vår bungalow in. Det som tog priset var på hemresan när det visade sig att bara en av oss hade plats på flyget.”

Jag skrattade så tårarna rann åt hans underbara sätt att berätta med självironi och stor portion humor. Han avslutar sin berättelse med att säga. ”Vet du att det ändå är en av mina bästa semestrar?”
”Hur kommer det sig?” frågar jag och funderar på om han är självplågare.
”Den resan har förgyllt så många middagspartyn och fikastunder med kollegorna. Den blev långtifrån perfekt, men det blev en väldigt bra historia.”

Jag log fortfarande tankfullt när jag satt och väntade på flyget. Vilken klok människa. Jag funderade på de saker jag gjort och de jag hört mina vänner göra. Och visst är det väl så? Det oväntade, det som blir tokigt, dråpligt och sticker ut från det vanliga. Det är det som förgyller livet och kryddar våra middagar och möten med varandra. Och det gäller inte bara resor.

Tänk om vi skulle satsa på att vara lite mindre perfekta? Den operfekta semestern? Vart skulle du resa då?

Önskar dig en ovanlig helg
Petra

”Ingen person behöver semester så mycket, som den som just haft semester.”
Elbert Hubbard

Vad säger din inre röst?

”Jag har inte funderat över varför jag skjutit upp att återkomma till kunden, men han går mig redan på nerverna. Jag vet precis hur han kommer svara. Han kommer gnälla och skälla över priset och sen ska han pruta…” den charmige engelsmannen ger sig ut i en lång utläggning om allt hans kund kommer göra och säga vid en eventuell kommunikation.
Hur många gånger har du haft den konversationen med din kund i huvudet? Undrar jag stilla. Mannen tittar förvånat upp.

Den här veckan har jag jobbat i ett soligt och varmt London, helt klart ett undantag. Regnjackan tog retfullt mycket plats i min lilla väska där den låg helt oanvänd. Humöret på deltagarna var det heller inget fel på, nyfikna delade de med sig av sina skyhöga förväntningar och kastade sig sedan in i nya kunskaper om förhalningsbeteende och konsten att få hjärnan att prestera effektivt i ett allt ökande informationsflöde.

Vad är det vanligaste du förhalar? Vilka ursäkter hittar du på för att inte ta tag i det du vet att du borde? Händer det ibland att du spenderar mer tid på att tänka på det du ska göra, än vad det faktiskt tar tid att göra det?

Efter 16 år i effektivitetsbranschen, så har jag väl hört och sett det mesta. Det är svårt att chocka mig.

Alla deltagare instämmer med att det är mänskligt att förhala, främst det som är svårt, tråkigt, jobbigt, obehagligt och tar lång tid. De brukar ta upp exempel från den privata att göra-listan som att gå till tandläkaren, renoveringsprojekt hemma som inte blivit avslutade, deklarationen, byta däck på bilen, sortera fotografier, rensa ut källare, vind, kläder.

På jobblistan berättar de mest om surdegar i form av papper som borde satts in i pärmar, reseräkningar som ackumuleras tills man inte kommer ihåg vart man reste och några mail långt ner i inkorgen som psykar en varje gång man scrollar på listen…

”Ja, men, många av förhalningarna är inte mitt fel.” utbrister en mörkhårig engelsman i 40-årsåldern ”Jag blir ständigt avbruten och därför fastnar jag i förhalning. Jag får liksom aldrig göra färdigt!”

Är det alltid så? Eller kan det vara så att vi ibland söker desperat efter någon som kan avbryta oss för att vi ska slippa ta tag i vissa uppgifter?
Är det någon som behöver hjälp med något, någon? Jag ska hämta kaffe, någon mer som vill ha? Jag borde ta tag i den där uppgiften nu, men… först måste jag ringa någon, vem som helst faktiskt.

Visst är det viktigt att lyssna på din inre röst, men vilken av dem? En deltagare reflekterade över sina inre röster i veckan. ”Det känns som att jag har en ängel på ena axel och en djävul på den andra. Ängeln säger att jag är duktig och har rätt att skjuta upp vissa saker och djävulen säger att jag är en lat jäkel med ingen disciplin alls. Oftast blir jag så trött på att höra på deras gräl att jag gör något helt annat.”

Det är inte ovanligt är att vi skuttar till jobbet med de bästa intentioner och så fastnar vi i inboxen och mailen och sedan är den dagen körd. Mötena avlöser varandra, det blir lunch och nya avstämningar. Uppgifterna som skaver på samvetet maler och maler hela tiden och vi jagar konstant varenda minut för att till slut få sätta oss ner. När stormen väl blåst över och vi har en stund för den egna att-göra lista är vi så trötta och överväldigade av allt vi borde gjort att vi gör de mest konstiga saker istället. Undrar hur det går med min Facebook-sida? Borde inte jag läsa Aftonbladet?

Hjärnan har en tendens att vilja förhala saker när nästa steg är otydligt. Den vill ha minsta motståndets lag och övertalar dig snabbt att ta något som är enklare, snabbare och roligare, så att du får en liten endorfinkick som belöning för att du lyckades avsluta något. Mmm… men var det viktigt? Och är den där inre rösten kvar, som säger att det är något annat som skaver på samvetet?

En reflektion är väl att det ibland inte är jobbet i sig som är det jobbiga, utan tankarna kring jobbet innan du har gjort det. Och om de nu är så jobbiga, varför inte ta tjuren vid hornen och få den enorma njutningen av att bocka av den surdegen. Tänk att få den energin det ger, med dig in i helgen.

När jag åkte hem från London tänkte jag sorgset att det nu gått ett år sedan min älskade mamma lämnade oss. Ett år… Redan? På löpsedlarna väl hemma i Stockholm möts jag av att en annan älskad själ har gått ur tiden. Det slår mig att vissa saker kan vi inte förhala. Tids nog ska vi alla den vägen vandra.

Andras förväntningar, all stolthet, all rädsla för att göra bort sig eller misslyckas – allt det blir oviktigt inför döden, påminner Steve Jobs i sitt öppningstal för avgångseleverna på Stanford universitet, 2005

http://www.youtube.com/watch?v=D1R-jKKp3NA

”Kvar finns bara det som är riktigt viktigt. Att komma ihåg att du ska dö är det bästa sättet att undvika fällan att tro att du har något att förlora. Du är redan naken. Det finns ingen anledning att inte följa ditt hjärta.”

En fin helg önskar jag dig och din inre röst

Petra Brask

“Don’t let the noise of others’ opinions drown out your own inner voice.”
Steve Jobs (1955-2011)

Allt kan man inte planera

»Nej, jag ska säga dig ärligt, Petra, att jag har slutat att planera för det blir ändå inte som man tänkt sig. Om jag gör en plan för veckan så räcker det med ett mejl på måndagen som totalt kullkastar det jag planerat och så är den veckan förstörd…«

Den mörkhårige mellanchefen med de grå tinningarnas charm suckar djupt samtidigt som han rastlöst ritar små krumelurer i kurshäftet. Jag reflekterar över att det vilar en otålighet i hur han håller pennan, samtidigt som han trummar med foten mot stolsbenet.

Den här veckan började jag med att flyga över till Norge för att coacha och utbilda, så långt fungerade min plan bra. Planet lyfte i tid, landade i tid och tåget gick som det skulle. Jag coachade mina kunder och skulle just börja med min sista deltagare för dagen, när jag på rasten lyssnade av telefonsvararen och fick det där samtalet som jag bävade för och som radikalt skulle förändra hela min vecka.

För några år sedan coachade jag den mörkhårige chefen på Ericsson som mot slutet av kursen räknade ut att ungefär 50% av det han planerade in i sin kalender planerades om. Detta meddelade han glatt till sina medarbetare och sa samtidigt »Grattis! Jag föds och mitt liv förändras… Vad spännande! Hur skulle det vara att veta precis hur mitt liv ska bli från det jag föds tills det att jag blir 90 år? Tråkigt? Förutsägbart? Ja, jag tror det.«

Vinsten med att planera är att du lättare förstår hur du ska prioritera när du ställer det som kommer i din väg i relation till det du tänkt dig med din tid. Du väger och jämför. Det här eller det där? Vad är viktigast…

Jag mötte en kvinnlig deltagare förra veckan som sa att »Javisst, är det så, men det behöver jag ingen kalender till. Jag håller det viktigaste i huvudet och är det riktigt viktigt brukar jag skriva ner det på en post-it lapp eller markera det som oläst i mejlen.«

Det skulle ju onekligen fungera utmärkt om det inte var så att hjärnan gärna vill ha ett sammanhang, förstå början och slut, en helhet på allt du ska göra… och att vi i närminnet bara kan ha 7-9 saker i huvudet samtidigt. Ibland möter jag förvånade herrar som hickar till och viskar »Berätta inte det för min fru… hon tror inte ens att jag kan ha så många…«

”Hej Petra… nu har mamma… ja, du kan väl ringa mig…”  En hes, ledsen harklande röst som tillhör min pappa mötte mig när jag lyssnade av mina meddelanden i början på veckan. Jag vet att jag har fem minuter innan jag ska in igen och coacha nästa kund. Jag ringer min man, han svarar och jag hör på hans stämma att det pappa började säga är sant. Mamma finns inte hos oss längre. Jag ber honom ringa min bror, som jag vet är på plats hos pappa och säga att jag hör av mig senare. »Jag ”lägger det här i en låda nu”, så jag kan göra mitt jobb och så hörs vi senare…«

Vad gör vi när sorgen drabbar? Hur ryms den i planeringen? Har den en speciell plats i strukturen?

Jag coachade min deltagare och tyckte att jag var klarare än på länge. Jag var riktigt imponerad av hur bekvämt det var att stoppa saker i ”lådor” för att plocka fram senare, när de rymdes bättre i min tid. Klockan 17.00 avslutade jag dagen och tackade för mig för att ta mig till hotellet och ta hand om ”lådan”. Jag betade av listan med människor som skulle informeras, jag pratade med pappa, med nära och kära. De undrade om jag var på väg hem. »Hem? Nä, nu är det ju ingen brådska, nu finns hon ju inte hos oss längre. Jag har kurs imorgon också, då stoppar jag ner det här i ”lådan” igen och så tar jag fram det när jag åker hem imorgon kväll. Jag har en kursdag på onsdag också och lite på torsdag, men sen…«

Jag trodde på fullt allvar att det skulle gå. Stoppa ner det i lådan på dagen och plocka fram det lite lagom på kvällen, stoppa undan igen…

Jag somnade helt slut och rätt nöjd med mig själv. Men… nästa dag ville det inte ner i lådan igen. Det gick inte. Det bultade i bröstet, gjorde fysiskt ont, jag mådde illa, det susade i öronen, och jag tänkte att jag hade fått influensa… Jag satte mig ner på sängkanten och insåg plötsligt att det här går inte… Min mamma har just lämnat oss och jag tar mig inte tid att sörja, det är ingen ära i det. Det här är inte att leva som jag lär.

Jag ringde kunden och bokade om biljetten hem och sen kom tårarna. Jag grät i frukostsalen, på flygtåget, incheckningen, säkerhetskontrollen och hela vägen hem till Arlanda. Hejdlöst… och jag förstod plötsligt syftet med att man ska skynda sig hem… till sina nära och kära… och vara tillsammans, stötta varandra, minnas, le och låta tårarna trilla som de vill och vart de vill.

Sorg går inte att planera, strukturera eller stoppa i någon låda. Sorg kommer och går, ibland hejdlöst, ibland samlat. Men den kommer… och då får man planera om och prioritera att vara tillsammans.

Tusen tack kära Monica för att du tog över min kalender den här veckan och så smidigt hjälpte mig att boka om och lotsade mig hem i telefon, tack min käre man för att du fanns där och tog hand om mig när jag kom hem, ni är änglar! Du med, mamma… är en ängel, tack för allt.

Med önskan om en fin helg med nära och kära,

Petra Brask

Barns tankar om döden…  När man dör hamnar man i Paris. Elin, 7 år

Jag kanske blir en gås när jag dör. Jag tror man lever om livet på nytt. Emma 7 år
 
Jag tror man blir en staty som hamnar i stan nånstans. Felix 7 år
 
 

 

Petra Brasks fredagsblogg

Här bloggar jag varje fredag och delar med mig av tankar och reflektioner kring mitt liv som effektivitetskonsult. - Petra Brask

Kontakt

Petra Brask
VD och Senior Effektivitetskonsult
info@petrabrask.se
www.petrabrask.se
@PetraBrask